Ett obehagligt minne

Satt och debatterade lite på Facebook och kom precis på något.
Ni vet de här ”våldtäktslekarna” muslimerna håller på med, Taharrush eller vad det kallas.

När jag var AU-pair i Belgien för sisådär 15 år sen, firade jag och några av de andra svenskarna in min 18-årsdag i Bryssel.
Då blev vi grupptrakasserade av ett stort gäng muslimer (marockaner). Vi var fyra tjejer tror jag, och hade väl ett gäng på 12-16 stycken som bara cirklade runt oss, följde efter oss, försökte ta på oss och så vidare. Tack och lov var jag nykter, och tack och lov förstod jag vad de sade (utan att de visste att jag pratade franska).

Det var sjukt obehagligt minns jag, två av tjejerna, de som var fulla, blev först smickrade av allt, men sen fick vi nästan panik, för det gick inte att bli av med dem. Jag och den andra nyktra tjejen fick typ värja oss på två fronter för att försöka skydda våra fulla kompisar. Minns att den enda försökte få stanna kvar, för hon skulle minsann ligga med nån av killarna. Väldigt glad att vi lyckades få med oss henne hem.

Usch. Bara ett sånt där minne som kom upp när någon pratade om att ryktet är att svenskar är lättillgängliga eller vad det var.

Comments

Mamma

4 november, 2020

Svara

Samma sak hände mig och (din moster) min ett år äldre syster för 50 år sedan på Kanarieöarna. De som förföljde oss utmed strandpromenaden, ca 15 – 20 män/killar, var inte spanjorer. Jag vet det nu och jag insåg det då!

Jag läste franska i högstadiet och förstod/insåg att de som förföljde oss inte pratade ett latinskt språk. Idag förstår jag det hela mer eftersom jag har läst spanska på gymnasiet i tre år, semestrat i pappas hus i Menton på Rivieran, bott och varit gift med en fransman i Florida, bott i Bryssel, har tillbringat många somrar och övriga semestrar i St Trop samt semestrat i min fars hus i Marbella.

Det var inget latinskt språk dessa unga killar/män skändade oss med, då under jullovet 1970. . Vi var livrädda och fruktade för våra liv. Paniken, andnöden, tjurrusningarna, attackerna, tafsningarna, stressen, de hånfulla rösterna …. De var överallt! Vi hade aldrig varit med om något liknande. Jag försökte skydda min syster så gott det gick. Jag gjorde utfall om de gick emot henne. Vi lyckades så småningom ta oss in på vårt hotell som låg efter Strandpromenaden. Vi hämtade andan, tittade på varandra och nämnde aldrig detta för våra föräldrar. Vi har heller aldrig med ett ord berört detta mellan oss igen! Som om det var vårt fel, som om vi triggade dem …..! Hallå, vi var 13 och 14 år gamla, uppväxta inom Pingströrelsen!