Det är med tungt hjärta jag skriver att Lucy har åkt till katthimlen idag. Älskade katt. Hon har varit med oss sedan vår första månad tillsammans. Hon bodde med oss i lägenheten i Burlington och var med när vi byggde hus där. Hon var närvarande när Noëlle föddes och husvagnade med oss i två år. Hon var med i husvagnen när Milo föddes och överlevde husvagnskraschen. Hon bodde på hotellet med oss i tre månader och flyttade sedan in i huset vi hyrde, där hon var med när Nicolas föddes. Hon har liksom alltid funnits där och vi är helt förkrossade idag.

Det känns så overkligt att hon aldrig mer kommer att jama efter en köttbit när jag står och lagar mat, aldrig kommer att sitta här nedanför datorstolen och jama för att jag ska lyfta upp henne. Aldrig mer sova bredvid mig. Jag har aldrig träffat en sådan snäll katt. Hon har alltid låtit barnen lyfta, klappa, lägga på täcke (kökshanddukar)… Mag går runt här och jamar och jag sitter och storbölar.

Noëlle som är den som förstår mest har gråtit en hel del idag och även Milo när han förstod vad det handlade om. Jag misstänkte att hon hade kattdiabetes och vi tog in henne för att testa henne i veckan, men redan innan vi hann få svaren var hon så illa däran att jag fick ringa idag och boka en tid för att avliva henne. Så fruktansvärt svårt samtal att göra och stackars maken fick åka dit och klappa henne medan hon somnade in. Usch. Livet är orättvist. Lilla Lucy som bara var 10 år och världens finaste.

160402a
Älskade, älskade Lucy. Du fattas oss.