Jag minns när jag var yngre, eller kanske var jag redan utflugen? Vet inte.
Mamma pratade om att fostra barn och egoistisk som jag var förstod jag inte alls hur hon ens kunde tänka sig tanken och jag såg framför mig 15-åriga vandaler med svartfärgat hår och piercingar överallt som skulle sno allt vi ägde och förstöra vårt hus. Dessutom var hon ju min.

Som vuxen känner jag att samma tanke pockar och drar. Vi har grannar som fostrar. Just nu har de åtta barn hemma, tror jag, varav tre är deras. En av killarna de har just nu är lika gammal som Noëlle, och de leker hela tiden. Han började precis i vår skola eftersom de inte hade någon framgång med att hemskola honom. Igår följde han med oss ner på stan för en Pokémonloop. Han har ingen egen telefon, så Noëlle och Lexi turades om att låna honom deras. Han är såå lycklig över att ha egna vänner <3

Idag frågade mamman mig om pojken kunde vara med oss ett par timmar. Förutom honom var de fosterbarnslösa och ville ta med sina egna barn ut på lunch (för att vårda familjerelationen också) och hon vet hur väl han och Noëlle trivs, så det var såklart inga problem.

Jag har alltid älskat barn och känner att det skulle vara givande att arbeta med utsatta barn.

Förstår ju att det är något som skulle påverka hela familjen och att folk i min omgivning skulle kritisera och inte förstå.

Finns det andra som känner likadant? Är jag ensam?

Det som fick mig att blogga om det här just nu var en artikel jag läste alldeles nyss, om hur ingen ser vilket behov det finns av fosterhem, eftersom staten skyddar barnen, så läser man aldrig om det i nyheterna. Det står inte ”Skjutning på 7/11 inatt – tre barn måste placeras i fosterhem”, ”Man arresterad för våld i hemmet – fyra barn måste placeras i fosterhem”, ”Kvinna arresterad för att ha sålt droger till minderåriga – två barn måste placeras i fosterhem”… Nej, man ser aldrig det. (Artikel på engelska.)

Jag vet att de flesta tänker ”akta vad du släpar hem”, ungefär, ”så att det inte påverkar dina barn negativt”. Men det är ju små barn, 5-, 6-, 7-åringar. Jag förstår att många har sett mer än de borde, men de är små barn som behöver kärlek. Men är det enbart negativt? Finns det inga fördelar? Som att lära sina barn medkänsla och sådär? Tacksamhet? Ödmjukhet?

Dessutom går det inte riktigt med våra resor till Sverige hela somrarna, förstås, eftersom barn ibland kan bli kvar länge i väntan på en upplösning. Däremot kan man köra ”foster respite”, något jag inte visste om. Det innebär att man tar hand om en annan fosterfamiljs fosterbarn en kortare tid. Kanske över en helg, eller en vecka och max två veckor, om de har något annat åtagande eller behöver en liten paus.

Aja, nu får jag väl skit, men lite nattliga funderingar bara 🙂