Imorgon åker vi hem och om 9-10 månader flyttar vi hem. Tänk så många ”hem” jag har. Fantastiskt egentligen.

Jag sitter här och jobbar och tittar ut genom fönster. Det stormar. Jag undrar hur gammal den där enorma lönnen är… Jag ser kastanjerna svaja i vinden. Hur ser de egentligen ut om man öppnar dem i augusti? Jag erinrar mig svala höstar med gula, orange och röda löv och silkeslena kastanjer. Jag älskade att smeka dem mot kinden när jag var liten. Jag älskade att plocka kastanjer.

Igår hittade vi en kantarell. En. Det har varit en torr sommar, men hädanefter är vi inte begränsade till att hitta svampar före mitten av augusti. Vi kommer att kunna gå ut i september och oktober för att plocka svamp. Barnen kommer att få lära sig vad som kännetecknar en kantarell, att om man är osäker ska man undvika svampar med skivor och hur man bryter en sopp och hoppas att den ska vara vit och fin och inte maskäten… Naturen. Vi ska plocka blåbär och lingon. Kanske göra lite lingonsylt att förvara nere i jordkällaren.

Den där marknaden uti i Nora som vi sjunger om varje år, den kommer vi att kunna besöka på riktigt. Den första snön, att kunna se sin andedräkt, det statiska håret för att luften inne är så torr, en brasa, mjukisbyxor och sockor. Den där första dagen när man har T-shirt till skolan. Det är kyligt på morgonen, men man ska! Luften är så frisk. Maskinerna kommer och borsta upp vinterns rämningar och sen står man där i skolan och sjunger den Blomstertid nu kommer…alltså, jag är så oerhört lycklig att barnen kommer att få ta del av Sverige.

Jag inser att det inte är det Sverige jag växte upp i, men ute på vischan i byskolan är det mesta ändå sig likt.

Vad vi längtar.

180810