Jag vet att vi kommer till ett mycket tuffare klimat än här, speciellt i skolan. Är det något jag lärt mig under mina 13 år i USA så är det verkligen att inte bry sig om vad andra tycker. Verkligen inte alls. Jag kör en skrotig bil, jag kan gå till Walmart i tofflor och mjukisbyxor, I don’t give a shit, för ingen annan gives a shit either, och om någon gör det så är jag inte mottaglig. Det är så befriande.

Min bästa lärdom, som jag önskar att jag klurat ut tidigare i livet, är att man inte kan kontrollera andra, bara sin egen reaktion. Det är så sant. Som ung hade jag nån korkad jävla stolthet, hade svårt att be om ursäkt, svårt att ta kritik, osv. Mina år utomlands har gjort mig mer ödmjuk. Eller kanske är det bara åren som gjort det? Eller åren som mamma? Jag vet inte. Det är ganska svårt att få en reaktion av mig nu.

Jag överhörde (mitt egetpåhittade favoritord) barnen och deras kompisar i vardagsrummet häromdagen. ”Vilken klass går du i?” frågade Noëlle grannen Evan. ”I fyran. Du går väl i trean?” ”Yeah, do you have a problem with that?” Hon är så kaxig. Jag vet att hon fått ta många gliringar för sitt korta hår de här två åren, och jag vet att hon ofta blir kallad ”dude”, ”guy”, ”boy”, vart vi än går, men hon är stark och tar inte åt sig. Jag vet att hon inte kommer att låta någon sätta sig på henne, och det är ju egentligen henne jag är mest orolig för med det rådande klimatet i Sverige. Milo är mer sårbar, så det känns så himla skönt att hon kommer att vara där för honom. De kommer att gå i samma B-klass och i samma skola i 4,5 år förhoppningsvis. Hon kommer inte att låta någon jävlas med honom. Eller Nicolas för den delen. Hon lever lite efter devisen ”jag är den enda som får retas med mina småbröder”. Hehe.

Det hände något i våras, Milo kom hem efter att hans bästa kompis sagt, att hans mormor hade sagt, att Milo kunde åka hem till sitt jävla hus. Milo var helt förstörd och det tog ett tag innan han lugnat sig så pass att jag förstod vad han sa. Jag förklarade för honom att så hade mormorn med all säkerhet inte sagt, utan det hittade kompisen på när han blev svartsjuk för att han trodde att Milo skulle gå över gatan och leka med en annan kompis (fast han bara skulle returnera en sparkcykel.) Hur som haver, innan jag knappt fått ur honom vad som hade hänt, hade Noëlle hoppat på sin cykel och skulle cykla ner dit och läxa upp killen. Haha. Jag förstod inte omedelbart vart hon skulle när hon sprang ut och slängde i dörren, eftersom jag hade fullt upp med att trösta Milo. Hon kom tillbaka strax efteråt och hade inte hittat någon, men jag blev så himla rörd över syskonkärleken, att hon kände sådan empati för Milo <3

Jag försöker verkligen att se vår flytt som att vi flyttar ”till ett nytt land”, för jag tror att det är lättare att bli besviken om man tror att man flyttar ”hem”. Efter 13 år är ju hem ett rosenskimrande, fantastiskt minne som inte alls överensstämmer med verkligheten. Det här är ett nytt äventyr för oss, vi ska lära oss ett nytt samhälle, lära oss hur saker och ting fungerar, och förhoppningsvis kommer vi att trivas i Sverige, barnen får det bra i skolan, osv.