Här kommer ett virrvarr av mobilbilder. Det har varit många farväl den här veckan. I måndags var sista dagen på gymnastiken. Vi skulle skippa torsdagen, för barnen ville så gärna åka till cykelparken en sista gång. Nu blev det snorkall Florida-vinter tisdag, onsdag, torsdag, så det blev inte av 🙁 Inte så kul att cykla när man förfryser händerna, typ. (Snorkallt för barnen i Florida är typ 6 på natten och 14 på dagen.)

Coach undrade om vi inte kunde komma ändå på torsdagen, hon ville fira av oss med cupcakes och sådär, men jag kände att vi redan hade sagt hejdå i måndags och fått några av barnen att gråta, så jag ville inte förvärra situationen. Deras coach Anel, som varit med sen Noëlle först började där när hon var typ fem och som var den första som vann Noëlles tillit, höll ihop det inför barnen, sen hade han brustit ut i gråt också 🙁

Coach Karys verkar rätt seriöst med att besöka Sverige med sina små tvillingar, så vi får se 🙂 Alla är såklart välkomna.

Jag skriver lite under varje bild istället.


Gymnastikcoach Karys.


Milo har hängt en del med sin kompis från Kindergarten, Lance. De hamnade inte i samma klass i år, men har behållit kontakten.


I våras charmade Nicolas ”skiten” ur Mrs Schommer, bildläraren på skolan, när vi plockade blåbär hemma hos henne. Hon vet hur mycket jag har uppskattat Milos och Noëlles skålar de har gjort och att jag har sett framemot att få fullborda min samling med en från Nicolas, så hon bjöd in alla tre barnen så att Nicolas skulle få göra en skål. Efter skolan. Hur jäkla gulligt är det!? Vi var där ena veckan för att göra skålen och lite andra grejer, sen körde hon dem i ugnen så kom vi och målade en annan dag. 


I torsdags kväll bakade jag kolakakor medan jag packade. Dessa kakor har typ blivit en legend på skolan, alla älskar dem, och varje högtid har vi bakat och tagit med till de lärare som berört barnen. Minns att jag fick någon spydig kommentar på bloggen något år, att jag minsann ”köpte” lärarnas gillande eller betyg eller vad det var. Barnen har inte haft Mrs Myers och Mrs Marinacci på 3 år, ändå gick vi förbi där och de blev sååå glada. Så det har verkligen inget med det att göra. Gillar bara att sprida glädje och göra världen lite ljusare 🙂


Barnen i Noëlles klass ville inte släppa henna. Ena gruppkramen större än den andra, och några barn som grät 🙁 <3


Jag trodde att jag för tredje gången enkelt skulle kunna fånga katterna genom att servera den eftertraktade mjukmaten på ett fat i badrummet. Tji fick jag. ”Fool me ones, shame on you, fool me twice, shame on me…fool me three times? GO TO HELL!!” Typ så kände katterna. Det var två veterinärbesök i rad som jag lyckades, så nu visste de mycket väl vad mjukmat i badrummet betydde. Attans. Tio minuter innan jag skulle köra Greg och katterna till flygplatsen hade vi alltså inte lyckats fånga dem. Under vår stora säng låg de. Vi stängde in oss där och lyckades få ut Mag utan problem. Sen var vi tvungna att mota ut Bagheera med en lång pinne, även det gick utan problem, men sen tog det stopp. Baloo skulle absolut inte in i nån jäkla bur!! Vi lyckades efter många om och men få ut honom från under sängen och in i vår garderob som nu är helt tömd. Vi låste in oss där, släpade in en stol och fick mota med pinnen för att till slut få ner honom. Han bet och klöste Greg, så stressad var han, stackar’n. Den här taniga lillen, som var spinkigast av alla kattungar har på något sätt lyckats arbeta sig upp till alfahane, stor och stabbig och den som bestämmer. De andra två går bättre ihop, så de fick dela bur istället, trots att Bagheera och Baloo är bröder.


De andra två. Mag har liksom bara accepterat sitt öde och ligger där snällt.
Vi kom iväg 14.30 och Wendy passade barnen medan vi åkte, så att de skulle få leka en sista stund. Jag hamnade i rusningstrafik på vägen hem och kom inte hem förrän 16.45 och vi skulle åka igen kl. 17.30. Till saken hör att vanen har strulat (vattenpumpen håller på att paja), så vi fyllde på med vatten/spolarvätska (precis innan vi åkte), sen måste bilen kylas av typ en timme så att jag kunde fylla på igen innan vi åkte och typ hålla tummarna att den skulle nå fram, lol. Fyra liter fick jag plats med, bara efter en tur till flygplatsen. Greg var så nervös att vi inte skulle komma fram, och eftersom hans flyg gick 17.55 skulle han inte få veta om vi kommit fram eftersom vi inte skulle vara framme förrän typ 18.40…


När jag packat in väskorna i bilen gick jag ner till Wendy och Jay och barnen tog farväl. Lexi var helt förstörd och storgrät verkligen. Jag försökte hålla ihop inför barnen, och tuffa Mike såg såklart det och ba’ ”don’t cry Steph, don’t, don’t do it…” (vår jargong) så tittade jag upp på Wendy och Jays rödgråtna ögon och så brast det ju liksom bara.


Lexi var otröstlig.


Brevet Lexi gav Noëlle.


Pojkarna var inte lika medtagna. 


Jag tittar sällan på klipp folk skickar, men Wendy skickade det här till mig och bad mig att lyssna på hela. Så jag lyssnade. Och stortjöt. Wendy är inte den som är särskilt känslosam, så det betydde extra mycket. Jason skrev ett fint inlägg på Facebook också <3 Sjukt svår dag. 


Efter många om och men kom jag och barnen fram till flygplatsen med våra 8 resväskor och tre ryggsäckar. Vi parkerade på någon långtidsparkering och sen hittade vi inte vilken terminal det var. De håller på att göra om, så det stod inte på nätet, det stod inte utanför… Killen som körde oss från parkeringen körde till B, sen till A, sen till B och sen tillbaka till A innan vi hittade rätt. Vi tappade en halvtimme bara där, sen hade inte barnen ätit eftersom det blev så konstigt med tiden överallt och vi hade tänkt äta på flygplatsen. Allt tog tid överallt, de gillade inte mina två högtalare som såg ut som två bomber i mina kabinväskor, så de höll kvar oss i security för att testa och se att det var högtalare, osv. När vi kom till Burger King stod det spansktalande människor och försökte beställa till sin familj på typ tolv pers med hjälp av bilder. Höll nästan på att inte bli någon middag och när vi väl kom till gaten 20 min innan avgång var vi sist på planet 😀 Eftersom jag beställt budget-biljetter hade en av oss fått säten ifrån de andra, rad 28 och sen rad 31, så då gav de oss nya säten på rad 12, bredvid varandra 😀 Toppen.


När vi landade fick jag direkt ett SMS från Greg, som precis hade hämtat katterna och stod och väntade på sin väska. Sjukt smidigt att vi kunde flyga bredvid varandra i princip, och komma fram med en kvarts mellanrum. Skickade ut barnen genom tullen till mormor som köpte mat åt dem, väntade tills väskorna kom (typ först eftersom vi var sist på planet) och sen bar det av hem till mormor och morfar <3


Barnen fick ramar som minnen av Wendy. Nu gråter jag lite till då… Resväskorna var ju fyllda till prick 20kg, men lyckades trycka ner dessa i ryggsäcken.


Sen katterna då, alltså vilken cirkus! Katterna får bo flott i andra huset på gården så länge. Vi släppte in dem där, mamma hade fixat mat och kattlåda, kattsand, allt! Vad gjorde Mag direkt? Hoppade in i öppna spisen!! Bort och ut var liksom på hjärnan, och det där såg ju ut som en möjlig utväg. Lol! Tänkte inte så mycket på det, så vi tänkte låta dem bekanta sig lite med stället utan att vi stressade dem, så vi åkte till affären. När vi kom tillbaka efter en timme gick vi och kollade och han satt fortfarande där när vi kikade in genom fönstret. När Bagheera hörde oss hoppade han också in där! 
Vi öppnade dörren och gick in, men nu var Bagheera borta… ”Krafs, rifs, rafs, duns!!” Ner i huvudet på Maggy. Han försökte klättra upp i skorstenen! Alltså, jag dör, sjukt roligt. Tills vi öppnade upp och släppte ut Mag och insåg hur sotigt det var där fortfarande. Man kan ju se lite på tassarna i bilden. Mag är numera grå och svart! In i duschen. ”Tråkigt att du haft en dålig dag skrutten, och nu måste jag duscha dig också, vilket inte hänt på typ 8 år och är det värsta alla katter vet.” =( Sotet gick inte direkt bort, eller jag fick bort det värsta, men han är fortfarande grå…lol. Vi tryckte in buren i spisen så att de inte kommer in längre. Livet med katter – alltid spännande!

Alltså min mamma och CG har varit helt otroligt hjälpsamma. Vet inte riktigt hur jag ska tacka dem!? Allt från att ha varit vid huset för att kolla hur vi ska dra värme, till att fixa bil, ringa sophantering och Telia för fiber, hjälpt mig prata med banken om lånet, köpa kattlåda, sand och mat, komma och hämta oss på Arlanda med två bilar och släpkärra. Listan går att göra oändligt lång. Jag är så himla tacksam! <3

Nu är klockan två på natten och jag borde lägga mig. Vi ska vara i Örebro kl. 10.00 imorgon och skriva på huset. Alltså IIIIIIIIHHHH!! Greg har inte sett huset än, och jag minns inte jättemycket från min halvtimme där, bara från bilderna. Ska bli sjukt spännande att komma tillbaka! Mamma ställer såklart upp och tar barnen imorgon också. Kan inte tacka dem nog.

Godnatt!