Usch vad jag har grinat den här veckan.

Förra måndagen tog vi Mag till veterinären efter att han börjat tappa i vikt och tappa päls. Hoppades att någon medicin skulle kunna lösa problemen, men veterinären tyckte att det nog vore bäst för honom att somna in. Han hade bland annat fått diabetes och hans käktänder var ruttna och behövde opereras bort.

Hon sa att vi kunde fundera på vad vi skulle göra, men återkomma inom tio dagar. Jag var helt förstörd och grät som en bebis hos veterinären.
Han fick följa med oss hem igen, för att barnen skulle få ta sina farväl, och dagen efter ringde jag snyftandes till veterinären för att boka en tid.

Han har levt som en kung den senaste veckan, och det är så svårt att förstå att han är så sjuk, för han beter sig ju som vanligt, har legat på mitt bröst eller framför mig på skrivbordet hela veckan, sovit på mitt bröst, osv.

I morse tog vi in honom och jag satt med honom tills han somnade. Han fick först sömnmedel, sedan smärtstillande. Jag grejade inte att stanna för det sista, dödliga sticket i hjärtat. Fy fan vad det var jobbigt alltihop. Tanken var att Nicolas skulle ha varit på dagis idag, men han hade ont i örat och Greg var tvungen att gå på möte på SFI efteråt, så vi fick åka till stan allihopa. Greg och Nicolas stannade i bilen, så lotten föll på mig. Greg fick ju göra det med Lucy och grät så himla mycket då också.

Lilla fina Maggie som funnits med oss under hela vår tid tillsammans… Han flyttade in en månad efter att vi blev ihop. Bodde med oss i lägenheten i Kanada, var med när vi byggde radhuset där och när Noëlle föddes. Var med oss i husvagnen och när Milo föddes. Överlevde kraschen och bodde i det där lilla, lilla hotellrummet i tre månader och flyttade till huset vi hyrde i Florida och var med när Nicolas föddes… Följde med när vi byggde huset i Florida och sen vidare till Sverige.

Här fick han möjligheten att gå ut. Han tyckte att det var spännande att gå ut, men gick aldrig långt och var inte borta länge. Han trivdes bäst hos mig vid datorn, på mitt bröst eller framför mig. Min älskade lilla katt.

Det är sjukt hur mycket man kan fästa sig vid dessa små varelser… Och nu har vi skaffat hund också, som jag ju vet bara kommer att leva 7-10 år. Vilken tortyr det är, men så mycket glädje de skänker.

Vi älskar dig Mag. Hoppas du hittar Lucy uppe i katthimmelen <3

Lilla kattungen min.
Vid datorn i lägenheten i Kanada.
När han var liten låg han i min luva när jag jobbade.
Alltid sova på mitt bröst <3
Skulle alltid vara med. Här med lilla Milo i husvagnen.
På mitt bröst i Florida.
På mitt bröst i Sverige.
Han och Bagheera tillsammans i Florida.
I morse innan vi åkte till veterinären :'(
Lilla toker som ofta glömde tungan ute.
Såhär brukade jag få arbeta <3
Eller såhär <3
Nu krymper vår trio ner till två 🙁
Barnen när de sa hejdå till Mag igår kväll.
En bild ute i vårgräset <3