Nu är halsmandlar och adenoider (”polyper”) äntligen borta!
Hon fick just första tiden redan före jul förra året, och en timme innan vi skulle åka på morgonen ringde de och sa att de hade personalbrist.
Sen blev det ett par turer i våras där hon var sjuk och vi fick avboka, sen kom COVID-19, men nu så!

08.30, den 21:a september hade vi fått tid. Det skulle fastas i sex timmar och inte drickas två timmar innan. Noëlle bad mig väcka henne 06.30 så att hon skulle hinna dricka en sista gång.

Väl inne fick vi snabbt komma in på ett rum. Vi fick världens finaste sjuksyster Sara. Noëlle har gått runt och varit nervös en vecka, och pratat om ”sista gången jag träffar mina kompisar”, ”sista middagen”, ”på måndag ska jag dö”. Lite galghumor.

När Sara hade berättat hur de skulle sätta infarten och gick för att hämta grejer viskade Noëlle: ”So this is how I’m gonna die.” Sen skrattade vi lite innan det kom tårar när hon insåg att nålen var på väg.

Det gick jättebra, och tack vare EMLA-plåstren kände hon knappt något.
Lättad över att den biten var klar låg hon och kikade lite på TikTok i väntan på sin tur.

09.50 kom de och frågade om hon kunde gå och kissa, för nu skulle det snart vara vår tur, och så ursäktade de för fördröjningen och förklarade att de vill att man kommer in lite tidigare ifall att patienten innan fått förhinder, eller inte kan opereras, osv. Det förstår jag ju, att kirurgens tid är värd mer än vår.
En timme till gick, och de bad henne gå och kissa. Nu är det väl vår tur snart… Sen blev klockan 12.00 och de bad Noëlle kissa en tredje gång…
12.30 sa Noëlle: ”Mamma, jag är jättehungrig. Jag hade ju faktiskt kunnat äta frukost och typ dricka massor.”
”Jo…”
13.10 kom de så äntligen för att hämta henne och ursäktade sig med att personalen hade behövt äta lunch. Noëlle titta på mig med en min som sa ”och här ligger jag och svälter…” Typ.

Vi fick komma in på operationen, de sprutade in sömnmedel, Noëlle somnade och jag fick gå därifrån. Jag gick ner och åt en räksmörgås och de skulle ringa mig ungefär 20 min innan hon skulle komma tillbaka till rummet.

Hon kom tillbaka 14.30 och vaknade en stund senare. De ville att hon skulle klarna till lite innan hon fick dricka, men hon insisterade på att hon var törstig. Och att hon ville ha den där glassen de hade lovat, haha.

Hon fick dricka lite vatten och efter en stund fick hon sin efterlängtade Piggelin. Hon lyckades totalt tigga till sig tre Piggelin, hon var nog lite hög på morfin, för i vanliga fall skulle hon aldrig ha ringt på den där klockan och tiggt om glass, hehe. Hon fick i sig 3-4 glass vatten, ett glass blåbärssoppa och tre glassar, men de hade ju tömt henne så ordentligt innan, och vi fick inte åka förrän hon hade kissat. Hon gick på toa fyra gånger utan att få ur sig något, men till slut, 2,5 timme senare, släppte de oss ändå. Jag skulle få hålla koll hemma så att hon kissade! 🙂

Måndag och tisdag flöt på okej, men natten till idag (onsdag) kom hon och väckte mig vid 01.00 för att få mer medecin, och sen var hon vaken en del under natten. Idag onsdag har det också gjort lite mer ont (stämmer med när jag själv gjorde det här), så vi har varvat Paracetamol och Ibuprofen.
Hoppas att det blir bättre och inte värre imorgon <3

Sköterskan berättar.
Noëlle är helt förstörd inför stundande spruta.
Så var det gjort!
Chillar lite i väntan på sin tur.
Färdigopererad, innan hon vaknat.
Lite drogad får hon första glassen.