4 december förra året ringde jag första samtalet till vårdcentralen. Jag sa att jag ville göra en gastric bypass. I januari fick jag komma och ta prover, prata med läkaren, osv. Sen var det typ radiotystnad. Tänkte att det var på grund av COVID-19, så jag lät det bero. För några veckor sedan ringde jag för att höra vad som hade hänt med remissen, och en vecka senare låg det en kallelse till ett seminarium på USÖ (Universitetssjukhuset i Örebro). Har läst att det sedan tar ytterligare ett år efter detta möte, och de ligger efter på grund av pandemin.

Idag ringde jag till Sophiahemmet i Stockholm och bokade en tid. 12 november ska jag dit. Hon sa att de också ligger lite efter, men att det blir operation ungefär 2 månader efter mötet. Så i januari?!!!
Jag valde att göra det privat istället av olika anledningar. För att få det gjort snabbare och slippa gå ett helt år till så här, är en anledning. En annan anledning är att landstinget tvingar en att gå på flytande diet i två veckor innan operationen. Pulversoppor och pulvershakes. Jag har testat det och spyr. Så jävla vidrigt. På Sophiahemmet får man om något en viss vikt man ska tappa, och det är lättare.

Bemötandet kring mitt val kommer såklart att variera, men jag skiter i vilket. Jag har själv varit skeptisk till detta ”fusk”, men inser att jag inte klarar det här själv. Och det är mitt liv, och min hälsa. Jag känner en handfull som gjort operationen med god framgång. Det är ingen quickfix, det är en stor livsförändring. I resten av livet kommer jag att behöva äta piller då kroppen inte kommer att kunna ta upp allt som den behöver längre. Jag kommer att behöva äta med cirka 3 timmars mellanrum och äta 6 mål om dagen. Det finns såklart risker, men riskerna av min fetma då? Sjukt mycket större.

Jag har velat göra det här i många år, men har inte gått vidare med det, dels för att barnen varit så små. Om något skulle gå fel, skulle jag inte vilja lämna så små barn. Det låter krasst, och kanske svårt att ta in för en som är rädd för döden, men så är det. Nu är ju risken att dö oerhört liten, men jag vill kunna finnas där för barnen. Jag hindras från att göra så mycket på grund av min övervikt. Jag hindrar mig själv, och är fysiskt förhindrad att göra vissa saker. Typ åka skidor med barnen, åka karuseller med barnen, osv.

Jag har suttit och tittat och läst på folks resultat, och många tappar 30-50 kilo första 4-6 månaderna. Helt galet. För de allra flesta är det det bästa de har gjort, och det enda de ångrar är att de inte gjort det tidigare typ.

Jag är såklart nervös, men mest inför smärtan. Tydligen fyller de en med en gas när de opererar, som sen ska ut, och det kan tydligen göra sjukligt ont? Ska läsa lite mer. Folk har tydligen fått ont i axlarna och sådär, av det. Är det tarmarna de fyller? Eller liksom buken för att komma åt bättre? Fattar inte riktigt. Man får en slang ner i halsen också, så den kan göra ont efter. Och såklart titthålen. Men jag grejar det här! 💪

Ska försöka knäppa lite mer bilder, för före/efter-bilder är sjukt bra motivation. Funderar på om jag ska ta en ansiktsbild varje dag under viktnedgången och sen sätta ihop det till en film sen. Tycker sådana är coola.

Nu blir det en ny kategori alltså! ”Gastric sleeve”. Let’s go!