Ett par frågor
Känner ni helt färdiga med barn nu, det blir inget fjärde?
Japp, jag tror att vi är färdiga 🙂 Vill nog inte ha en sladdis. Vi har ett så himla bra liv med barnen och deras åldrar just nu. Vi kan göra det mesta tillsammans. Känner inte för att begränsa deras liv med en mamma eller pappa som aldrig är med och gör saker för att den ”vallar bebis”. Barnen är så himla tajta och fungerar så bra tillsammans. Visst tjatar de om att de vill ha en bebis…men näe. Sen är det skönt att kunna sova igen 😅
Nyfiken, hur trivs Greg i Sverige? Har han lärt sig svenska?
Han trivs väl okej. Han gillar vart vi bor, han är glad för barnens och min skull, men han tycker att det är jobbigare med språket än han hade trott, och känner sig lite isolerad. Han trodde att han skulle klara sig bättre med engelska än han gör. Kanske beror detta på att vi bosatt oss på ute på vischan? Jag vet inte riktigt…men folk är inte alls bekväma med att prata engelska. En del tvärvägrar.
Han tycker att det är jättesvårt med svenskan. Han har aldrig haft något språköra, och att lära sig ett nytt språk när man är 49 är väl inte så enkelt, om man inte redan är tvåspråkig från början. Sen är han inte den mest drivna personen i världen, så han går på sina SFI-lektioner och gör sin läxa, men han sitter ju inte direkt och försöker titta på svensk film, lyssnar på radio, osv. Men han är vuxen, och jag tänker inte mamma honom och tjata på honom att göra det.
Han känner lite att han är en börda, att vi inte kan ha ett socialt umgänge med barnens kompisars föräldrar, och det är ju till viss del sant. Ibland undrar han om Kanada kanske hade varit ett bättre val, men vi hade ju inte haft råd att flytta till Toronto-området ändå, skolan hade varit strikt och liknande den i USA, vilket Milo mådde dåligt av. Barnen saknar ibland att bo i ett grannskap, som vi gjorde i Florida, men när vi tittade på hus i Kanada så var det ju hus med mark vi kikade på ändå, inte att bo i ett grannskap igen.
Jag tror att det har slagit rätt hårt med COVID-19 också. Att vi inte har kunnat träffa någon av varken hans familj eller våra vänner på ett år nu. Vi hade ju en del inplanerat… Wendy och Jason i somras, han och barnen skulle till Kanada i två veckor, vi skulle till Florida över Halloween, sen skulle Wendy och Jason komma hit och fira jul och i februari hade vi en kryssning med sväronen och svägerskan med familj, som utgick från Florida, så vi skulle även tillbringa en vecka hos Wendy och Jason. Så tråkigt.
Jobbar han eller vad gör han på dagarna?
2-3 gånger i veckan går han på SFI på förmiddagen 8-12, och på eftermiddagarna tre dagar i veckan kör han skolbussen 13-15, men det har snarare varit varje dag de sista veckorna. Inga stora inkomster, då det bara blir två timmars arbetstid, men han kommer ju ut och får träffa folk, och det är ju guld värt 🙂 Han säger att det har hjälpt honom att inte känna sig lika isolerad.
Fråga på, om ni undrar över något 🙂
Gunilla
Länge sedan jag kommenterade nu. Kul att du bloggar igen!
Åh, jag känner med Greg. Det där med att bosätta sig i Sverige är ju inte lätt, hoppas att det släpper om ett tag. Nu har Stephen bott i Sverige sedan julen 1998 och barnen har vuxit upp här, men den stora skillnaden i Stephens svenska kom när barnen kom och han hörde svenska även hemma. Ett jobb hjälper ju definitivt. I många år pratade S engelska på jobbet men hans kollegor svarade på svenska. Nu var ju han doktorand på den tiden, så de förstod ju engelska och kunde prata med om det knep. S har heller inte aktivt försökt lära sig utan det har kommit med tiden. Han längtar fortfarande hem ibland förstås, men det är här han har sitt liv och sitt yrkessammanhang. Tror att det har hjälpt honom mycket (med självkänslan) att han har ett jobb som gör honom ganska unik i Sverige och väldigt unik i Kanada. Han får bekräftelse genom det. Eftersom ni bor på landet så finns det kanske bygemenskapsgrejer han kan hänga på? Fiskeklubb, innebandy, hockey eller något annat? Om han gillar sport är ju det en väg in. Finns det en hockeyklubb i närheten tror jag att de hade älskat en kanadensare i gänget. Sedan hjälper det ju om man vågar göra bort sig, hänga på även om man inte förstår. Inte lätt förstås. Minns förresten att mina vänner inte vågade prata engelska med S om jag var där. Om jag (tolken) försvann ur rummet var de tvungna att försöka. 🙂 Vi hade också en variant ett tag där vi bara fick prata engelska i sovrummet. Haha, det höll inte länge kan jag säga.
Mysmasken
Hej! =) Vad kul att höra din erfarenhet. 22 år är ju en lång tid. Maken är ju inte vidare social. Han provade att curla en gång förra året, men det blev kortlivat. Han är inte vidare bekväm i social situationer där folk bara pratar svenska, vilket är förståeligt… Aja, vi får se om det kommer.